Det Gröna Folkhemmet

Socialdemokraternas stora nedgång under valet 2010 har följt av en eftervalsdebatt av en helt ny kaliber. Socialdemokratin har inte bara ett val att analysera, utan hela sin politiska framtoning. Detta inlägg ska ses som ett inslag i denna debatt, ett bidrag till analysen och det innehåller förslag på hur socialdemokratin ska formulera sin politiska vision.

Det finns främst två olika linjer som socialdemokrater har framhävt i tidigare diskussioner om hur partiet ska profilera sig. Den ena är att det krävs en vänstersväng i partiet för att påvisa skillnader i politiken och den andra att man måste göra sig mer relevant för ”medelklassen” som det så fint kallas.

Min uppfattning är helt enkelt den att dessa två linjer inte alls står i så stark konflikt med varandra som ofta påstås. Socialdemokratin har alltid varit framgångsrik genom att vara ”mittenparti”, men genom en vänsterdefinition av mitten. Moderaternas framgång ligger just i detta, de har blivit ett mittenparti fast med samma högerambitioner. De har definierat mitten och vi har anpassat oss efter deras definition. Vi måste överta definitionen.

Vi måste alltså ha vissa karaktäristiska drag av ett mittenparti. Att vara ett parti för de många. Detta ville vi göra under valet 2010 och därför riktade vi massor av olika förslag till olika grupper i samhället.  Lite som ett företag med olika erbjudanden försökte vi köpa oss till massorna. Familjeerbjudandet, Studenterbjudandet, Pensionärserbjudandet osv. Men en familj, en student eller en pensionär vill inte abonnera på 4 år socialdemokrati man inte vet vad det är. Man köper sällan något man inte vet vad det är, trots att man får en cykel på köpet.

Moderaterna hade en tydlig samhällsanalys som vi saknade. De beskrev en uppgift och sedan kritiserade de vår politik utifrån denna uppgift.

Uppgiften – säkra Sveriges framtid, med goda statliga finanser. Och därefter säkra välfärdens kärna.

Verktyget – Arbetslinjen. (I detta ingår skattelättnader för den vanliga människan) Det ska löna sig att arbeta.

De rödgröna – Är emot arbetslinjen. De vill slösa på våra resurser (genom sina fina erbjudanden) och är därför oförmögna att vara statsbärande och värna välfärdens kärna.

Det enda riktigt lyckade i vår opposition var kritiken mot sjukförsäkringsreglerna. Men en fråga som denna kan inte bli den bärande i ett helt politiskt alternativ. Det är ett trumfkort, som kan slå motståndarna där det känns som mest, men det är inte en hel stridstaktik.

Svaret på vårt partis identitetskris tror jag stavas Det Gröna Folkhemmet.

Det Gröna Folkhemmet är det inkluderande samhället, det jämlika samhället. Där råder omtanke, samarbete och hjälpsamhet. Det Gröna Folkhemmet bygger på demokrati, jämlikhet och hållbarhet. Där råder det solidaritet mellan de gamla och de unga, mellan stad och landsbygd, mellan friska och sjuka. Där råder det solidaritet mellan generationer, mellan tid och rum. I det goda samhället bidrar alla efter sin fulla förmåga, och de får efter behov. Det Gröna Folkhemmet är alltid öppet och har alltid plats, där finns inget utanförskap och inga klassklyftor. Där delar vi på bördor och får ta del av förtjänster. Det hållbara samhället lämnas aldrig över i sämre skick än från en generation till en annan.

Sverige är inte idag det goda samhället. Här råder inte jämlikhet. I Sverige utelämnas sjuka ute i kylan. I Sverige idag godtas arbetslöshet och slösaktighet. I Sverige idag tvingas en del flytta från hus och hem, medan unga tvingas bo hemma på grund av bostadsbrist. I Sverige byggs vissas välstånd på andras fattigdom, vissas rikedom på tärandet av vår gemensamma miljö. I Sverige äger ett fåtal det mesta, samtidigt kämpar de många för att få sin vardag och ekonomi att gå ihop. Här beror barns framtidsutsikter på deras föräldrars ekonomi. Här beror kvaliteten på vård, skola och äldreomsorg på var man bor.

Vår tids uppgift är att skapa det goda samhället. Byggandet av detta har inte råd med förmåner för de välbeställda, privilegier åt de rika.  Vi har inte råd med slösaktighet och ohållbarhet.  Det Gröna Folkhemmet bygger vi tillsammans, där satsar vi på det som är viktigt, på våra barns utbildning, på vår egen vård och omsorgen för våra äldre. Där är arbete åt alla jobb nr1.

Psykologiskt, parlamentariskt krig.

Nu har det psykologiska kriget börjat. Vi har ingen majoritet, Sverigedemokraterna har vågmästarroll. Ingen vill använda SD som samarbetspartner, som ett verktyg för att få igenom sina frågor. Istället används Sverigedemokraterna som blockens vapen emot varandra.

I mitten av denna parlamentariska strid så har det blivit den omvända världen. Regeringen tycker det är dålig stil av oppositionen att bete sig som opposition. Oppositionen blir behandlad som om de vore oansvariga när de inte bugar framför regeringens förslag och säger ”Oh, thank you my lord!”

Men det mest oansvariga en opposition kan göra är att köpa allt regeringen säger. Mona Sahlin och de rödgröna gör helt rätt. Att sluta lägga förslag för att ”Sverigedemokraterna kanske röstar på dem!” är absurt. Det är REGERINGEN som är ansvarig för att REGERA. Det är REGERINGEN som är ansvarig för att få majoritet för sina förslag. Det är REGERINGEN som i slutändan kan ge Sverigedemokraterna inflytande, och det är då REGERINGEN som borde ta smällen.

Kampen om talmansposten är en viktig kamp. Den är symbolisk, den påverkar  praktiska politiska utfall och det åligger talmannen att ge förslag på statsminister. Regeringen har tre val; antingen kompromissar de med SD och får befolkningens vrede över sig, eller så ger de ett rödgrönt parti ett förslag som det inte kan stå emot, eller så låter de riksdagen rösta utan kompromisser och hoppas på att SD inte fäller dem. Det är regeringens beslut och det är regeringen som måste ta ansvar för det beslutet. Men regeringen gillar inte att ta ansvar över situationen, därför att inga av dessa val känns särskilt lockande. Därför har de allt intresse av att göra oppositionen ansvariga. Om Reinfeldt vill att Mona Sahlin ska ta ansvar över det parlamentariska läget i riksdagen finns det i verkligheten bara en sak att göra; Avgå.

Reinfeldt har två val: Ta ansvar eller avgå. Reinfeldt väljer: Stanna kvar och låtsas att Mona Sahlin bestämmer när impopulära beslut ska tas och kommer kalla oppositionen oansvarig så länge den inte tycker som regeringen.

Om S, V och Mp ska tycka precis som den borgerliga alliansen kunde de väl lika väl tillhört den. Tack och lov gör de inte det.

Svenska valets brister II

Det andra problemet uppstår på grund av vår ambition att behålla regional representation.  Vi delar upp antalet ledamöter i riksdagen (310 av dem) och delar ut dem över landet i proportion till befolkningen (redan här blir det avrundningar som måste göras då två valdistrikt med samma antal mandat mycket osannolikt har  exakt samma befolkningsantal.) Samtidigt försvinner röster genom denna uppdelning. Låt oss ta Gotland som exempel, ifrån vilken man skickar 2 mandat. Dessa mandat brukar bli en moderat och en socialdemokrat, då dessa är de största partierna. Men vad händer då med alla röster på alla andra partier från Gotland? Det är här Sverige skiljer sig från många andra länder, då vi vill utjämna detta problem med så kallade utjämningsmandat (39 stycken närmare bestämt). Först ser man hur mandatfördelningen ser ut från de olika valdistrikten, sedan tittar man på partiernas totala resultat nationellt, därefter delar man ut 39 mandat för att partierna ska nå upp till hela sitt procentantal i landet. Men ibland räcker inte dessa mandat till, precis som fallet var under valet i år.

Låt oss ta ett exempel på hur detta kan leda till att det slår snett.

Vi tänker oss 3 valdistrikt (D1,D2 och D3) och 3 partier (A, B och C).Vi har 20 fasta mandat och 3 utjämningsmandat.

D1 60% av befolkningen. D2 30% av befolkningen.
A: 60%     – 7 mandat                                A: 40%     – 2 mandat
B: 27,5%- 3 mandat                                  B: 35%    – 2 mandat
C: 12,5%- 2 mandat                                  C: 25%    – 2 mandat
Totalt:    – 12 mandat                                Totalt:    – 6 mandat.

D3 10% av befolkningen. Totalt antal fasta mandat:
A: 25%     – 0 mandat                                 A: 7+2      =9
B: 45%    – 1 mandat                                   B: 3+2+1 =6
C: 30%    – 1 mandat                                   C: 2+2+1 =5
Totalt:    – 2 mandat

Totalt resultat i procent:
A: 50,5% – 12 mandat
B: 31,5% – 7 mandat
C: 18%   – 4 mandat
Totalt: 23 mandat.

Nu använder man utjämningsmandaten för att täcka hålen mellan de fasta mandaten och det totala resultatet i procent.  Tre utjämningsmandat delas alltså ut. 2 får parti A och 1 får parti B. Det slutgiltiga mandatfördelningen blir alltså följande: A: 11 mandat, B: 7 mandat och C: 5 mandat. Men i jämförelse med det totala resultatet, antalet mandat vardera parti borde få rent proportionellt har parti A fått ett för lite och parti C ett för mycket.

Tänk då om B och C bildar en koalition. Tillsammans får de alltså 12 mandat, medan A bara får 11. A hamnar alltså i minoritet trots att de fick 50,5 % av samtliga röster.

Det enkla sättet att bemöta detta problem är helt enkelt att göra hela landet till en enda valkrets. Detta påverkar däremot den regionala representationen negativt. En valkrets som Gotland kan mycket väl inte alls bli utan någon som helst representation, trots de befolkningsmässigt når upp till 2 mandat.

Det finns en annan lösning som garanterar proportionaliteten och som inte slår riktigt lika hårt på den regionala representationen. Det är att utforma ett system där de som får ett överskott av mandat efter utdelningen av de fasta mandaten blir av med dessa. Utjämningen måste alltså ske både genom att lägga till och ta bort mandat.

Hinc et Nunc

The Red Rambler

Svenska valets brister I

Riksdagsvalet 2010 har varit en rysare och är fortfarande. Efter en omdebatterad rösträkning tycks det som valnatten visade vara en vågmästarroll för Sverigedemokraterna och den borgerliga alliansen som största minoritet. Men alliansens snudd på mållinjen till parlamentarisk majoritet har väckt en diskussion om det svenska valsystemet. Professorer i matematik, statsvetare och statistiker har belyst möjligheten att den borgerliga alliansen hypotetiskt skulle kunna få majoriteten av alla röster och trots det inte få majoritet i riksdagen. Detta förvånar många som har en bild av det svenska valsystemet som rättvist och proportionellt. Vad dessa experter, som media benämner dem, säger stämmer naturligtvis. Det finns nämligen en grundläggande problematik i det svenska valsystemet (och med det sägs inte att det på något sätt är sämre än andra) vilken är svår att komma runt. Som jag ser det finns det två problem som ställer till det för proportionaliteten i riksdagen. Dessa problem ska jag beskriva och i viss mån bemöta i två inlägg. Här kommer det första.

Det är nämligen så att när man försöker reducera ett antal miljoner väljare till 349 politiska representanter sker naturliga avrundningar.  Den första problematiken uppstår i och med partisystemet och blockpolitiken. Låt oss säga att vi har 10 platser i ett miniparlament. Parti x får 22 % av rösterna och får därför 2 platser i vårt parlament, enligt proportionalitetens regler. Men strikt matematiskt bör parti x få 2,2 platser, vilket självklart är en omöjlighet. Detta överskott kommer gå till ett annat, eller flera partier, som måste göra en avrundning uppåt.

Detta i sig är naturligt och inte svårt att acceptera för gemene man. Men  gällande blockpolitiken kan det uppstå en situation där ett helt block kan gynnas eller missgynnas av denna avrundning.

Låt oss säga att vi har ett parlament på på 21 ledamöter och 5 partier. följande beräkning är gjord med hjälp av jämkade uddatalsmetoden, såsom den används i riksdagsvalet.

• A: 11 %     = 2 mandat
• B: 23,5 % =  5 mandat
• C: 16 %     =  3 mandat
• D: 39 %    =  9 mandat
• E:  10,5 %=  2 mandat

Om nu A, B och C tillsammans bildar en koalition, har dessa tillsammans 50,5% av rösterna, men endast 10 mandat av 21! Samtidigt har D och E tillsammans 49,5% av rösterna och fått 11 mandat tillsammans. Blocket ABC har tillsammans missgynnats av avrundningarna medan DE har gynnats (närmare bestämt D). Trots att vi accepterar principen av avrundning gällande vissa partier, kan man ifrågasätta detta gällande blocken.

Att komma runt detta problem är dock svårt, därför att det kräver genomgående förändringar av systemet vilka nödvändigtvis inte är önskvärda. Att på något sätt utforma systemet så att ett partis koalitionspartners gynnas av av en missgynnsam avrundning och på så sätt göra de politiska blocken till en formalitet i vallagen, skulle nog många inte anse önskvärt. Det ännu mer absurt när man inser de konsekvenser en sådan utformning har om man skulle hamna i ett läge där ett parti får vågmästarroll och koalitionerna måste ändras efter hand. Partierna är de centrala aktörerna i valet, och om man vill behålla det så måste man acceptera dessa problem i avrundningen.

Man skulle kunna tänka sig att ha ett rörligt antal ledamöter, det vill säga att antalet ledamöter i riksdagen beror på de avrundningsutrymmen som måste täckas. Detta kan man dock inte göra till perfektion såvida inte antalet ledamöter kan uppgå till antalet väljare, men med övre och undre spärrar för de antal ledamöter som ska sitta i riksdagen, kan man i vart fall minimera risken för detta problem. En sådan förändring skulle dock säkert ha en stor påverkan på det politiska arbetet som sker i riksdagen. Förutsägbarheten för väljare och partierna om vilka företrädare man har och hur de arbetar och förhåller sig i riksdagen skulle gravt försämras. Vilka och hur många politiker som skulle hamna i riksdagen vore inte bara beroende på vilket stöd de får, utan hur väl detta stöd förhåller sig till ett visst antal ledamöter. Vissa personer skulle kunna få/förlora makt om röstantalet överensstämmer väl eller mindre väl i proportion till olika antal. Man kan därför dra slutsatsen att såvida man inte vill införa stora komplikationer eller radikala förändringar i demokratins spelregler, måste man acceptera dessa avrundningsfel.

Den nya oppositionen

Valet den 19 september 2010 är historiskt. Historiskt, därför att borgerligheten har fått mandat att styra landet för första gången i 8 år sedan rösträttens införande. Historiskt, därför att ett djupt främlingsfientligt, rasistiskt parti har tagit plats i Sveriges riksdag. Historiskt, därför att Socialdemokraterna, som varit Sveriges mest inflytelserika parti i ett decennium, har ett rekordlågt stöd. Idag, en dag senare, är en dyster dag.

Så låt oss spendera en dag i kontemplation, och i sorg. Men imorgon har inte socialdemokratin tid med att vara dyster.

I allt detta onda, finns det som jag ser det, en liten skärva gott. Socialdemokratin, arbetarrörelsens parlamentariska och politiska kraft, har haft mandat att styra Sverige under lång tid, detta har följt av en hög grad trygghet på arbetsmarknaden, den svenska arbetsmarknadsmodellen och en stark generell välfärd, bra sjukvård, en likvärdig skola och ett jämlikt land i global jämförelse. Det finns och har alltid funnits betydligt mer att göra inom dessa områden, men socialdemokratin har utan tvekan varit en lyckad rörelse och ett föregångsland inom dessa områden. Vi har varit ”stolta, men inte nöjda.”

Och det sista uttrycket har på något sätt varit den svenska socialdemokratins inställning. Ett parti, sveriges statsbärande parti, den politiska makten, som arbetar för den behålla offentliga sektorn och en trygg arbetsmarknad. Behålla. Och någonstans här försvann den progressiva kraften i arbetarrörelsen.

Men nu, för första gången på nästan ett decennium är vi i verklig opposition. Den politiska makten är inte självklart socialdemokratisk. 8 år i opposition kommer förändra synen på vårt parti, där vi i mindre skala kommer förknippas med att vara makten, i mindre skala få skulden för allt som är ont. Vår identitet kommer förändras, och i detta måste vi gå ifrån förvirring till fokus. Vi är den nya oppositionen, vi är inte makten, vi har inte makten. Dagens Sverige är inte vårt Sverige.  Hur mycket vi än låtsas. Och det måste vi sluta med.

Vi är opposition. Arbetarrörelsen är nu det starkaste motståndet mot den politiska makten. Vi är rasismen största bekämpare, borgerlighetens största fiende. Vi är ojämlikhetens tuffaste motståndare, välfärdssamhällets starkaste försvarare. Vi är opposition mot mediaeliten, och vi fruktas av de mest besuttna och privilegierade. Och nu står det många unga socialdemokrater som är ivriga att få större inflytande, att ta ytterligare krafttag mot det moderna klassamhället. Vi knackar på dörren till socialdemokraternas högkvarter och inre korridorer. Och knacka dörr är vi bra på. Och dörren måste öppnas, husets framtid står på spel.

Arbetarrörelsen har förlorat ett slag, men vi kommer igen, ingenting är oåterkalleligt och framtidens välfärd är inte förlorad. För 100 år sen hade vi varken demokrati eller välfärd. Och precis som fågel fenix kommer vi resa oss ur askan. Flammande röd.

Hic et Nunc

The Red Rambler