Jag är SSU are, socialdemokrat. Jag är socialist. Jag är det därför att jag ser att det finns maktstrukturer i världen. Strukturer som förtrycker oss, som står i vägen för oss att utvecklas enskilt och gemensamt. Ekonomiska och sociala förtryck begränsar människan ända in i dess sinne, i dess egen verklighetsbild. Klassamhället, som delar in oss i ägare och icke-ägare, ger ett fåtal makten över all produktion, medan andra svälter. Patriarkala strukturer, som ger män större inflytande, social och ekonomisk makt än kvinnor, och begränsar båda i hur man får vara, vad man kan säga och hur man ska bete sig. Hetronormativa strukturer som begränsar våra preferenser om hur vi ska leva, rasistiska strukturer som förtrycker gällande hudfärg och ursprung. De begränsar vårt sätt att leva tillsammans, delar in oss med sociala gränser, gränser i världen och i sinnet. Denna syn delar jag med SSU.
Jag älskar SSU. Där har jag utvecklats och hittat jämlikar. Där jag funnit glädje och sorg. Där har jag hittat kärleken. Där har jag hittat engagemanget. Men precis som maktstrukturer gör sig gällande i världen, genomsyrar varje instans i vårt samhälle, finns den även i vår organisation.
Jag ska därför tala om det man inte bör tala om enligt de rådande normerna. Falangstrider genomsyrar SSU. Där spelar ursprung och distriktstillhörighet all roll för ens utveckling och vilka politiska preferenser som är socialt tillåtna. Det fria tänkandet begränsas varje dag genom politiskt spel, ensidig utbildning och personlojaliteter. Man kan ju då undra, varför linköpingsbor skulle vara mindre intresserade av kortare arbetstid än malmöbor, varför kronobergare är mer skeptiska till fritt skolval än kalmariter? Att de politiska preferenserna har grund i sitt umgänge är inte så konstigt, men när den som avviker finner risk till stämplingar som högerspöke eller kommunist möter man ett ofritt debattklimat där lojalitet står över känsla och logik.
Precis som klassamhället och övriga strukturer inte kan existera om de inte medvetet eller omedvetet accepteras, kan de inte det i SSU. Falangerna är nämligen inte den övergripande maktstrukturen i SSU i sig. Dessa är accepterade och de ledande makterna har inget intresse i att upplösa dem. Det är nämligen genom dessa personer avancerar, det är genom dessa politiska, men främst personliga lojaliteter som personers framtida karriärmöjligheter bibehålls. I sitt värsta blir medlemsvärvning endast ett sätt att föra fram sina egna positioner, där man glömmer att man även ska representera dem, och deras rätt att bilda sig en uppfattning fri från gamla ingrodda spår och lojaliteter. Medlemmar i kommuner och klubbar, med avvikande och nya åsikter är ett hot med den rådande maktstrukturen. Mer medlemsdemokrati, inte minst till ledande poster, blir ett hot för dem som leder eller som är näst på tur att leda. SSU är organisationen för jämlikhet, men inte jämlikhetens organisation.
Häri ligger alltså en hög grad hyckleri. Det är hyckleri av dem som högt och tydligt propagerar för ett fullt ut demokratiskt samhälle, där social och ekonomisk demokrati råder. Det är hyckleri av alla dem som propagerar allas rätt att välja sin egen väg, socialt och ekonomiskt. Samma personer bidrar nämligen aktivt till att nästa generation följer i samma spår och backar upp en själv, fullt ut, odemokratiskt och ofritt. Som Marx uttryckte saken; den härskande klassens egna föreställningar blir de i samhället härskande föreställningarna. Föreställningar vi måste göra oss fria ifrån, då de begränsar oss i grunden. Där möts människor på grund av deras ursprung med misstänksamhet och ibland till och med förakt. En organisation där kärlek över gränser blir en Romeo-och-Julia-saga. Vissa kanske känner visst obehag av att läsa det jag skriver. Kanske så känner de sig kränkta eller till och med ilskna. i så fall bör man fråga sig själv; “Varför blir jag det?”
En kamrat över gränsen skickade ett sms till mig efter SSU-kongressen 2011;
“Det är besynnerligt att den placering av gemenskaphetens människor har blivit så uppdelad. Detta har som resultat att dessa gemenskaphetens människor inte har möjlighet att umgås, diskutera och växa som individer och grupp. Frågan lyder som så, som av omständigheterna har tvingats fram, vad tjänar vår delegationsledare på att dela upp de personer som hen i fråga har sitt övergripande ansvar över? Självfallet är det en maktfråga för att själv ha makten över delegationen. med en splittrad gemenskap så kommer makten alltid hållas i de fås händer.”
Väl talat. Jag är också fullt medveten om att ju mer detta inlägg sprids, desto mer minskar mina möjligheter att avancera inom organisationen. Det får det vara värt. Det bjuder jag på.
Bra skrivet kamrat. Respekt för att du har tagit bladet från munnen!
Mycket bra skrivet! Vem vet, du kanske får mer stöd än du anar
Du har mitt stöd Erik och jag håller verkligen med dig i den här frågan!
Riktigt riktigt bra skrivet, du har rätt i allt!
På vänsterforum som socialism.nu blir du bannad på 2 min om du går emot olitänkande
Härligt vänstern gillar olika där va??
Alltså… Jag är bered att hålla med dig. men, ändå inte…
Falanger spelar roll. Men, jag tror enbart det har att göra med umgänget av sina distriktskamrater. Jag känner folk som varit aktiva i ett distrikt, när de kommit dit så har de varit “vänster” men avgått ut distriktsstyrelsen tre år senare som “höger”.
När jag pratar med “äldre” SSUare, så ger de mig bilden av att förr, hade det varit otänkbart att en skåning eller norrbottning hade ens pratat med mig på kongressen. Det gjorde de. Jag hånglade med en skåning under kongressen.
Vi var, i min delegation, väldigt tydliga med att påpeka att vi som var ombud var framröstade av medlemmarna. Inte av ledningen. Ja, man hade delegationsmöten, gick igenom programmen, diskuterade. Men, detta var ju inte på något sätt ett svar för “så här tycker du, så här ska du rösta”. Utan snarare… vägledning?
Det var väldigt få gånger jag kände partipiskan vina. Den kändes ibland, men bara på det där otrevliga sättet som normer ibland görs.
Jag tror att ledningen är högst intresserade av att bryta trenden med falanger. Det har också gjorts. Långsamt. Kanske för långsamt kan vissa tycka. Men, behövligt.
Normer tar tid att brytas ner.
Frågan är; Pratade du med folk ifrån “andra” falanger än din egna?
Frågan är; Släpper du själv på normerna du anser genomsyra SSU?
Markus, givetvis hålls piskorna mer eller mindre hårt. Och givetvis har olika personer, i olika distrikt, olika erfarenheter. Men under alla de 6 år som jag har varit aktiv i SSU har jag sett hur folk har graft begränsats, och fortfarande gör. Inte minst vittnar mina tre kongresser om detta. Men också förhandlingar och hemliga sällskap på konferenser och högre kurser. Det är sant att man blir mer som man umgås. Och det är inte konstigt att det byggs olika politiska läger. Frågan vi måste ställa är huruvida de ska präglas av öppenhet eller slutenhet.
På håll har det blivit bättre, absolut. Totalt sett vet jag inte.
När jag talar om de “ledande makterna” menar jag inte per definition alla FS-ledamöter. Jag menar hela växelverkan mellan alla med höga positioner i SSU. Falangerna och låsningar bibehålls också på grund av lojaliteter mellan personer, och inte minst så har de en funktion som garanterar framstående individer fortsatt karriär inom rörelsen.
Jag är inte fri från detta. Jag deltar också till att normer finns kvar. Jag finns också under dessa låsningar som vi skapar. Jag är inte bättre. Men jag tycker att problemet ska belysas.
På sätt och vis har vi nämligen en “maktelit” inom SSU. Jag skulle nog kunna peka ut ett flertal personer, från alla läger, som blir nästa ledande SSU-generation. Då handlar det inte bara om att de har stor respekt inom rörelsen, mot basen och medlemmar, utan lika mycket om lojaliteter uppåt men inte minst åt sidan.
Du har rätt.
Jag gillar ditt inlägg. Men, det låter också lite som ett “bitch-whine”-inlägg för min del.
Min uppfattning är att för 6 år sedan så hade du inte kunnat nämna ordet falang i en talarstol. Eller nämna ordet skogshöger och marxist vid lunchen eller ute vid rökrutan. Det kan du i dag more or less.
Politik är ett rävspel. På gott och ont. Det måste vara en allmän uppfattning, annars skulle det väl knappast finnas så mycket politikerskämt som det gör.
Men, det jag tycker saknas i ditt inlägg är _hur_ vi ska kunna få upp öppenheten kring falangerna. Jag tror att det är väldigt svårt att uppnå total öppenhet innan alla medlemmarna kan öppet prata om det. Många kan det idag, en del inte.
SSU är som sagt på väg in i ett generationsskifte. Jag tror att organisationen i sig bara blir mer och mer öppen.
Jag kan bara prata om egna erfarenheter. Och kanske handlar det om att jag är allmänt nyfiken.Men, när jag har belyst falang-problematiken och det som händer så har jag alltid, alltid fått ett ärligt svar av SSUare… En del jag har pratat med har varit more or less påverkade av det, andra har vänt på klacken när jag pratat om falanger.
Har du några konkreta förslag på hur man gör SSU mer öppet i denna fråga?
När det kommer till maktelit, så… Ja. Det finns. Men tror det mycket mer handlar om en “aktiv”-förmåga av kunskap, retoriska kunskaper och golden opportunities och en “passiv”-förmåga av socialiserings förmånga. Klart man håller en viss lojalitet. Det hade ju varit underligt om man inte tog hand om sina vänner?
Men återigen. Vill bara avsluta med det jag började med. Hade du haft några konkreta förslag för förbättring, så hade jag gett inlägget full poäng
För, jag tror vi är på väg mot en öppnare organisation.
Nu bara svamlar jag. Skyller på en lång kongress och alldeles för mycket festande efteråt under Pride. ^^
Jag hoppas att du har rätt i det du säger. Vi kan mycket väl gå åt rätt håll.
Det är svårt att ha några konkreta lösningar. Lösningen i sig är att alla blir mer öppna för ett fritt debattklimat och att organisationen blir mer transparent. Det förutsätter dock att vi faktiskt ser problemet och vill göra något åt det.
Ett konkret förslag för mer öppenhet är att distriktsnomineringar till ledande poster måste utgå ifrån medlemsomröstningar. Detta innebär att de ledande kandidaterna i högre utsträckningar måste vara förankrade hos medlemmarna i kommuner och klubbar och förhoppningsvis minimera kompisröstandet, där de ledande väljer varandra. Det kommer nog dock inte lösa problemet i grunden, därför att det framför allt är kulturellt och inte stadgeformellt.
Min uppfattning är att nämna ordet “falang” i talarstol inte är särskilt accepterat. Varken för 6 år sen eller idag. Med viss rätta. Vi vill inte skapa onödiga konflikter. Det är inte heller min mening. Men vi måste ändå peka på problemet, därför att det begränsar oss som organisation i grunden.
Vissa SSUare har väldigt negativa erfarenheter gällande personlojaliteter och falangstrider. Ofta handlar de inte ens om politik, utan bara personkamper. Andra har inte alls sådana erfarenheter. Det är skönt att höra att du har en hyfsat positiv bild! Tyvärr har jag haft en del samtal av andra som läst mitt inlägg och som har betydligt mer negativa upplevelser.
Jag vill att vi ska resa oss bortom det här. Misstänksamhet mot varandra ökar misstänksamheten. Man ska inte behöva vara rädd att bolsjeviker tar över SSU för att en värmlänning vill ha 6-timmars arbetsdag, eller för att näringslivet infiltrerat ssu för att en boråsare inte vill ha det. Vi måste vara bättre än så.
Håller FULLSTÄNDIGT med dig. Du har mitt stöd Kamrat
Hej Erik,
Mycket insiktsfullt skrivet. När folk enar sig i en rörelse eller ett parti så bör det ju vara ett gemensamt program, en gemensam tradition och en gemensam inriktning som är det avgörande. Min personliga åsikt är att de som hör mest hemma i socialdemokratin är de som står för samma ideal som det grundades för – det som August Palm, Axel Danielsson och Kata Dahlström stod för – och som vill fortsätta det som pionjärerna påbörjade.
Men faktum är att vi har flera åsiktsgrupperingar inom socialdemokratin – reformerta socialister (mitten-vänstern) och socialliberaler (högern) är de största – och de överlappar distrikt, men även olika typer av föreningar. Parti betyder i traditionell bemärkelse “åsiktsgruppering”, så på sätt och vis har partiet blivit ett nätverk av flera partier.
Situationen blir ohållbar. Vi har informella grupperingar av kompisgäng, gamla övervintrare från 90-talets SSU-falangstrider som håller varandra om ryggen, principlösa pakter mellan distrikt och – nu senaste – öppet pro-företagargrupperingar som Primesossarna. Det är dags att lära av Arbetarpartiet PT i Brasilien – tillåt olika organiserade åsiktstendenser inom ramen för “den breda kyrkan med högt i tak”. Slut på förföljelser av vänsterdissidenter inom socialdemokratin. Personligen tillhör jag ingen sådan tendens, men jag anser att förbudet mot fraktionsverksamhet måste hävas för att det ska ske en öppen och principfull diskussion om politiska principer – inte om poster, positioner och ställningskrig.
Läs gärna följande artikel som jag personligen har skrivit:
http://padittjobb.wordpress.com/2010/12/31/sossarnas-kris-finns-det-ett-alternativ-till-alla-kotterierna/
Idén är att första steget till en pånyttfödelse av socialdemokratin som arbetarerörelsens politiska gren är genom det traditionella folkrörelsearbetet parallellt med teoretiskt arbete (diskussioner och studier) för att utveckla perspektivet. Vi måste starta tvärfackliga SSU-klubbar som RFA, fackliga S-klubbar som Livssossen och arbetartidningar som ‘På jobbet!’. Ni kanske inte tycker att dessa har mycket gemensamt, men i koncept så anser jag det.
Hjärtligt sympatiska hälsningar,
Daniel Nordström
Till Daniel:
Lite tröttsamt med folk som hävdar att det råder något slags fraktionsförbud. Var står det? Enterism brukar inte vara okej med det finns inget generellt fraktionsförbund. Det har aldrig har varit förbjudet att starta en tidning eller en liten obskyr studiecirkelgrupp. Men vissa delar av rörelsens har ju alltid värvat folk på att de är “så förbjudna och farliga” – yeah rigth, foliehattarna på. Det är ju tillåtet, annars hade primesossarna åkt ut med huvudet före (vilket de gärna hade fått göra för mig).
Å nej det beror inte på att primesossarna var höger som gjorde att de fick stanna. I partiet har i princip ingen uteslutits sedan Unghinkarna. I SSU uteslöts Offensivare på 70-talet, men i partiet har inte uteslutningarna duggat tätt-
Kamp är kamp och sitter man och gnäller om att man inte får organisera sig så tar det bara dyrbar tid från riktig organisering.
Pingback: Maktens SSU II | The Red Rambler
Röde Ragnar:
S-föreningen Rött alternativ nekades auktorisering av Stockholms AK på grunderna att det var “fraktionsverksamhet”. Denna förening har lett ett arbete för att mobilisera hyresgäster att driva igenom förbättringar i sin boendemiljö, och faktiskt har hyresvärden i Rinkeby (Stendörren) gett efter för hyresgästernas krav. Deras arbete, vars idé de i huvudsak fått från Johan Sjölanders “folkrörelsedokument”, är uppskattat av hyresgästerna och gjort god reklam för sossarna lokalt. Stlhm-AK:s hållning är ju bara alltför sorglig.
(Jag hade, vilket enligt mig ligger mig i fatet, inget att göra med denna S-förenings bildande. Men jag stödde deras initiativ mot slumvärdarna och jag hjälpte till att knacka dörr och göra inventeringar, inte så mycket som jag hade önskat men, på ett hörn. Heder åt denna förenings initiativtagare.)
Vad det gäller Unghinkarna så förstår jag att de uteslöts. Brasilienska PT uteslöt personer som sysslade med bankrån på 80-talet o dyl., så det är ingen konstig markering, inget främmande. Då var det SVART på VITT. Men faktum är att uteslutandet av 70-talsoffensivarna, den officiella versionen som går inom socialdemokratin, var bara bullshit. Jag är inte medlem i deras nuvarande tappning, Socialisten. Men jag försvarar dem mot häxjakten då jag anser att det är en skräckpropaganda som stänger ner diskussionsutrymme.
Folk är rädda att ta initiativ för att de då kanske riskerar att kallas för “entrister”, denna lömska smädelse som mörkermän med höga poster häver ur sig – och alltför oftast inte ens vet vad det betyder. Finns denna hållhake på folk så är inte medlemmarna politiska jämlikar, och det finns ingen fri och civiliserad diskussion där alla demokratiskt socialistiska åsikter är välkomna. Då sätts organisatoriska manövrar före att ta den politiska diskussionen.
Det är glädjande att höra att det inte är förbjudet att starta tidningar. Jag har hört mycket oförskämdheter om att jag plötsligt skulle tillhöra en annan organisation för att jag var med och startade ‘På jobbet!’ (ett PUBLICISTISKT projekt) som är fristående från socialdemokratiska klubbar men tar in artiklar från fackliga, SSU:are, enskilda arbetare, m.fl. Vi gjorde detta med arbetarrörelsens bästa intresse för ögonen, för att få våra medlemmar att öppna ögonen för vad som sker ute på arbetsplatserna och vad vår målgrupp (arbetarna) verkligen tycker. Detta ser jag inte som “farligt”, som du påstår, och tidningen lever inte på något sådant rykte. Jag tycker att Ragnar ska sluta vara oförskämd och istället ge stöd åt de positiva initiativ som sker.
Vänligen,
Daniel N