Jag är SSU are, socialdemokrat. Jag är socialist. Jag är det därför att jag ser att det finns maktstrukturer i världen. Strukturer som förtrycker oss, som står i vägen för oss att utvecklas enskilt och gemensamt. Ekonomiska och sociala förtryck begränsar människan ända in i dess sinne, i dess egen verklighetsbild. Klassamhället, som delar in oss i ägare och icke-ägare, ger ett fåtal makten över all produktion, medan andra svälter. Patriarkala strukturer, som ger män större inflytande, social och ekonomisk makt än kvinnor, och begränsar båda i hur man får vara, vad man kan säga och hur man ska bete sig. Hetronormativa strukturer som begränsar våra preferenser om hur vi ska leva, rasistiska strukturer som förtrycker gällande hudfärg och ursprung. De begränsar vårt sätt att leva tillsammans, delar in oss med sociala gränser, gränser i världen och i sinnet. Denna syn delar jag med SSU.
Jag älskar SSU. Där har jag utvecklats och hittat jämlikar. Där jag funnit glädje och sorg. Där har jag hittat kärleken. Där har jag hittat engagemanget. Men precis som maktstrukturer gör sig gällande i världen, genomsyrar varje instans i vårt samhälle, finns den även i vår organisation.
Jag ska därför tala om det man inte bör tala om enligt de rådande normerna. Falangstrider genomsyrar SSU. Där spelar ursprung och distriktstillhörighet all roll för ens utveckling och vilka politiska preferenser som är socialt tillåtna. Det fria tänkandet begränsas varje dag genom politiskt spel, ensidig utbildning och personlojaliteter. Man kan ju då undra, varför linköpingsbor skulle vara mindre intresserade av kortare arbetstid än malmöbor, varför kronobergare är mer skeptiska till fritt skolval än kalmariter? Att de politiska preferenserna har grund i sitt umgänge är inte så konstigt, men när den som avviker finner risk till stämplingar som högerspöke eller kommunist möter man ett ofritt debattklimat där lojalitet står över känsla och logik.
Precis som klassamhället och övriga strukturer inte kan existera om de inte medvetet eller omedvetet accepteras, kan de inte det i SSU. Falangerna är nämligen inte den övergripande maktstrukturen i SSU i sig. Dessa är accepterade och de ledande makterna har inget intresse i att upplösa dem. Det är nämligen genom dessa personer avancerar, det är genom dessa politiska, men främst personliga lojaliteter som personers framtida karriärmöjligheter bibehålls. I sitt värsta blir medlemsvärvning endast ett sätt att föra fram sina egna positioner, där man glömmer att man även ska representera dem, och deras rätt att bilda sig en uppfattning fri från gamla ingrodda spår och lojaliteter. Medlemmar i kommuner och klubbar, med avvikande och nya åsikter är ett hot med den rådande maktstrukturen. Mer medlemsdemokrati, inte minst till ledande poster, blir ett hot för dem som leder eller som är näst på tur att leda. SSU är organisationen för jämlikhet, men inte jämlikhetens organisation.
Häri ligger alltså en hög grad hyckleri. Det är hyckleri av dem som högt och tydligt propagerar för ett fullt ut demokratiskt samhälle, där social och ekonomisk demokrati råder. Det är hyckleri av alla dem som propagerar allas rätt att välja sin egen väg, socialt och ekonomiskt. Samma personer bidrar nämligen aktivt till att nästa generation följer i samma spår och backar upp en själv, fullt ut, odemokratiskt och ofritt. Som Marx uttryckte saken; den härskande klassens egna föreställningar blir de i samhället härskande föreställningarna. Föreställningar vi måste göra oss fria ifrån, då de begränsar oss i grunden. Där möts människor på grund av deras ursprung med misstänksamhet och ibland till och med förakt. En organisation där kärlek över gränser blir en Romeo-och-Julia-saga. Vissa kanske känner visst obehag av att läsa det jag skriver. Kanske så känner de sig kränkta eller till och med ilskna. i så fall bör man fråga sig själv; ”Varför blir jag det?”
En kamrat över gränsen skickade ett sms till mig efter SSU-kongressen 2011;
”Det är besynnerligt att den placering av gemenskaphetens människor har blivit så uppdelad. Detta har som resultat att dessa gemenskaphetens människor inte har möjlighet att umgås, diskutera och växa som individer och grupp. Frågan lyder som så, som av omständigheterna har tvingats fram, vad tjänar vår delegationsledare på att dela upp de personer som hen i fråga har sitt övergripande ansvar över? Självfallet är det en maktfråga för att själv ha makten över delegationen. med en splittrad gemenskap så kommer makten alltid hållas i de fås händer.”
Väl talat. Jag är också fullt medveten om att ju mer detta inlägg sprids, desto mer minskar mina möjligheter att avancera inom organisationen. Det får det vara värt. Det bjuder jag på.
