Maktens SSU II

För tre veckor sedan skrev jag blogginlägget Maktens SSU, som handlade om ett tabulagt ämne; Maktstrukturer, falangstrider och personlojaliteter i SSU. Till min egen förvåning hade jag inom några timmar fått lika många visningar på det inlägget som alla andra inlägg tillsammans. Jag möttes av massor av reaktioner, från bekanta och obekanta. Reaktioner som var övergripande positiva, men även andra, mindre positiva.

Jag ville inte att debatten om vår interna demokrati skulle försvinna som någon efter-kongress-parantes. Vi talar ofta om i SSU hur demokratin måste expandera över alla instutitioner och samhällsnivåer. Demokratin måste erövras, varje dag, av varje generation. Såväl i landet, i världen, på arbetsplatsen och i vår egen rörelse. Därför bestämde jag mig att fortsätta tala om ämnet och jag rekommenderar andra att göra detsamma. Första steget i att lösa ett problem är att erkänna dess existens.

Efter inlägget för tre veckor sedan möttes jag av flertalet reaktioner. De flesta var glada, ibland lättade, över att någon vågar prata om våra interna problem. Någon öppnade upp sig offentligt som jag. Andra helt obekanta, tog kontakt med mig, och berättade om egna erfarenheter av slutenhet, fula personstrider och i värsta fall direkta order om vad man får eller inte får tycka. Personliga tolkningar som inte är representativt för SSU:s vardagliga arbete, men ändå i varierande grad beskriver ett problem som genomsyrar en viktig del av vår verksamhet.

Men inlägget bemöttes inte bara positivt. I vissa fall togs inlägget bort från distriktens gemensamma forum, censurerades, av vissa med en förklaring till mig, andra utan att säga ett ord. Jag har också anklagats för att med inlägget vilja skada vissa personer och där det har tisslats och tasslats över vilka dessa är. Det har även sagts att jag med inlägget vill föra fram mina egna positioner. Till detta kan jag bara säga att jag inte har någon dold agenda. Jag tänker inte ställa mig bakom något påstående om att jag attackerar vissa individer. Jag tänker inte göra detta till en personlig kamp eller ett politiskt ränkspel. Att man väljer att tolka mina uttalande om mer öppenhet och fri diskussion på det sättet är för mig ännu en bekräftelse på hur blind man är för falangstrider och personlojaliter, som man offentligt gärna vill blunda för.

Min agenda med dessa inlägg är att skapa mer öppenhet, större bredd och bryta upp strukturer som begränsar våra medlemmar. Att SSU överallt ska vara ett forum där man kan umgås, diskutera och växa som individer och grupp. Detta ansvar åligger oss alla.  Det handlar om att man som medlem står upp för sin sak, sin rätt till insyn, sin rätt till sin egen åsikt, sin rätt till lika inflytande. Det handlar om att varje ledare i SSU ser sin egen position som delegerad av medlemmarna, där man representerar deras rätt till ett fritt debattklimat där många olika synsätt får ventileras och diskuteras på lika villkor.

Jag kommer fortsätta bilda opinion om detta. Jag kommer fortsätta tala om det med ssuare vid vardagliga samtal, på offentliga utrymmen och jag lovar att censur inte kommer att fungera. Jag kommer skriva en motion och försöka sprida den, med detta som bakgrund.  Vissa påstår att de inte vill ha denna debatt offentligt därför att nya medlemmars första intryck inte ska vara falangstrider och personlojaliteter. Jag delar inte den åsikten. Jag har ingen ambition att förpassa nya medlemmar till någon ideal-bubbla, som sedan ska spricka vid nästa kongressförhandling. Vi har ett ansvar att tala om våra problem, att ge nästa generation ssuare  ett demokratiskt arv, som grunder sig i vetskapen om hur maktstrukturer kan uppstå och uppstår även i arbetarrörelsen.

Jag uppmanar därför alla ssuare att aldrig, ALDRIG acceptera när någon säger vad man ska tycka eller tänka, aldrig acceptera att ens åsikt censureras eller trycks ner, aldrig acceptera slutna förhandlingar över sina huvuden och aldrig acceptera fördomar om hur någon ska vara på grund av var denna kommer ifrån.

Upplopp, Kris och Nobelpris

Upplopp. Delar av London står i brand. Hundratals människor från 11 till 46 år har blivit gripna, gripna för vandalisering och stölder. När i stort sätt vanliga människor förstör och stjäl i ren ilska måste man fråga sig; vad beror det på? Jag tror det är ilskan, oplanerad och oorganiserad. Frustration. Känslan av att man vid det ögonblicket inte har något att förlora. Hat mot samhället, hat mot misären och fattigdomen. Frustrationen blir våld och förstörelse. Och tänker man själv tillbaka på det tillfälle i sitt eget liv, då känslan av vanmakt varit som störst, kan man på något underligt vis förstå dem. Något måste bara brinna.

Kajsa Ekis Ekmans beskrivning i DN av grekernas upplopp blir än en gång träffsäkert; “Hur skulle vi känna om allt vi ägde såldes för att betala tillbaka lån vi aldrig sett röken av? Om våra löner halverades och pengarna gick direkt till utländska banker? Och om vi, när vi förberedde oss för att leva på existensminimum, till råga på allt kallades lata och bortskämda? Om man sätter sig in i detta kan man få en aning om hur det känns att vara grek just nu.”

Men hur kan det bli såhär? Hur kan en värld så full av överflöd skapa så stor misär, ilska, hat och frustration? Svaret är förhållandevis enkelt. Vi lever under kapitalismen. Ett ekonomiskt system som delar in oss i ägare och icke-ägare. Där ett fåtal människor äger all produktion och överflöd. Kriser och misär är inbyggt i systemets kärna.

För ett tag sen, genom vår nyvalde förbundsordförande Gabriel Wikström, hittade jag artikeln The return av Karl Marx av Wall Street-ekonomen John Cassidy. Cassidy fick höra av en ekonomvän att Marx hade den mest träffsäkra beskrivningen av det ekonomiska systemet idag. För att stämpla hål på detta påstående samlade Cassidy så många av Marx texter som möjligt, för att sedan anse sig överbevisad. Ja, han påstod till och med att ”ett nobelpris väntar på den ekonom som återupprättar Marx och sätter samman allt till en koherent modell.”

Jag uppmanar härmed alla mina ekonomiska, akademiska och politiska vänner att anta Cassidys utmaning. Diskussionen om kapitalismen och dess kris måste fördjupas och inte stämplas ut som vansinne och elak kommunism.  David Harvey, som kan vara den mest framstående marxisten idag, ger en väl utarbetad och pedagogisk introduktion.

Maktens SSU

Jag är SSU are, socialdemokrat. Jag är socialist. Jag är det därför att jag ser att det finns maktstrukturer i världen. Strukturer som förtrycker oss, som står i vägen för oss att utvecklas enskilt och gemensamt. Ekonomiska och sociala förtryck begränsar människan ända in i dess sinne, i dess egen verklighetsbild. Klassamhället, som delar in oss i ägare och icke-ägare, ger ett fåtal makten över all produktion, medan andra svälter. Patriarkala strukturer, som ger män större inflytande, social och ekonomisk makt än kvinnor, och begränsar båda i hur man får vara, vad man kan säga och hur man ska bete sig. Hetronormativa strukturer som begränsar våra preferenser om hur vi ska leva, rasistiska strukturer som förtrycker gällande hudfärg och ursprung. De begränsar vårt sätt att leva tillsammans, delar in oss med sociala gränser, gränser i världen och i sinnet. Denna syn delar jag med SSU.

Jag älskar SSU. Där har jag utvecklats och hittat jämlikar. Där jag funnit glädje och sorg. Där har jag hittat kärleken. Där har jag hittat engagemanget. Men precis som maktstrukturer gör sig gällande i världen, genomsyrar varje instans i vårt samhälle, finns den även i vår organisation.

Jag ska därför tala om det man inte bör tala om enligt de rådande normerna. Falangstrider genomsyrar SSU. Där spelar ursprung och distriktstillhörighet all roll för ens utveckling och vilka politiska preferenser som är socialt tillåtna. Det fria tänkandet begränsas varje dag genom politiskt spel, ensidig utbildning och personlojaliteter. Man kan ju då undra, varför linköpingsbor skulle vara mindre intresserade av kortare arbetstid än malmöbor, varför kronobergare är mer skeptiska till fritt skolval än kalmariter? Att de politiska preferenserna har grund i sitt umgänge är inte så konstigt, men när den som avviker finner risk till stämplingar som högerspöke eller kommunist möter man ett ofritt debattklimat där lojalitet står över känsla och logik.

Precis som klassamhället och övriga strukturer inte kan existera om de inte medvetet eller omedvetet accepteras, kan de inte det i SSU. Falangerna är nämligen inte den övergripande maktstrukturen i SSU i sig. Dessa är accepterade och de ledande makterna har inget intresse i att upplösa dem.  Det är nämligen genom dessa personer avancerar, det är genom dessa politiska, men främst personliga lojaliteter som personers framtida karriärmöjligheter bibehålls. I sitt värsta blir medlemsvärvning endast ett sätt att föra fram sina egna positioner, där man glömmer att man även ska representera dem, och deras rätt att bilda sig en uppfattning fri från gamla ingrodda spår och lojaliteter. Medlemmar i kommuner och klubbar, med avvikande och nya åsikter är ett hot med den rådande maktstrukturen. Mer medlemsdemokrati, inte minst till ledande poster, blir ett hot för dem som leder eller som är näst på tur att leda. SSU är organisationen för jämlikhet, men inte jämlikhetens organisation.

Häri ligger alltså en hög grad hyckleri. Det är hyckleri av dem som högt och tydligt propagerar för ett fullt ut demokratiskt samhälle, där social och ekonomisk demokrati råder. Det är hyckleri av alla dem som propagerar allas rätt att välja sin egen väg, socialt och ekonomiskt. Samma personer bidrar nämligen aktivt till att nästa generation följer i samma spår och backar upp en själv, fullt ut, odemokratiskt och ofritt. Som Marx uttryckte saken; den härskande klassens egna föreställningar blir de i samhället härskande föreställningarna. Föreställningar vi måste göra oss fria ifrån, då de begränsar oss i grunden. Där möts människor på grund av deras ursprung med misstänksamhet och ibland till och med förakt. En organisation där kärlek över gränser blir en Romeo-och-Julia-saga. Vissa kanske känner visst obehag av att läsa det jag skriver. Kanske så känner de sig kränkta eller till och med ilskna. i så fall bör man fråga sig själv; “Varför blir jag det?”

En kamrat över gränsen skickade ett sms till mig efter SSU-kongressen 2011;

“Det är besynnerligt att den placering av gemenskaphetens människor har blivit så uppdelad. Detta har som resultat att dessa gemenskaphetens människor inte har möjlighet att umgås, diskutera och växa som individer och grupp. Frågan lyder som så, som av omständigheterna har tvingats fram, vad tjänar vår delegationsledare på att dela upp de personer som hen i fråga har sitt övergripande ansvar över? Självfallet är det en maktfråga för att själv ha makten över delegationen. med en splittrad gemenskap så kommer makten alltid hållas i de fås händer.”

Väl talat. Jag är också fullt medveten om att ju mer detta inlägg sprids, desto mer minskar mina möjligheter att avancera inom organisationen. Det får det vara värt. Det bjuder jag på.

Motion 3 – Profitfri utbildning

Den svenska skolan har under lång tid haft sjunkande resultat. Debatten kring skolan har fokuserat kring betyg, ökade disciplinära befogenheter och begrepp som ”flumskola”. När friskolesystemet har fått starkare fäste i landet, i hopp om att skräddarsy utbildningarna efter elevernas önskemål, tycks trenden ha ökat. Forskningsresultat efter forskningsreslutat visar att ojämlikheten inom skolan ökar år för år och att skolor varierar stort i kvalitet.

Samtidigt som kvaliteten i den svenska skolan sjunker gör privata utförare miljonvinster på skattepengar och riskkapitalbolag flockas kring det svenska skolsystemet. För att plocka ut så mycket vinst som möjligt finns det starka incitament till att hitta möjligheter till besparingar, samtidigt som det läggs onödigt mycket pengar på marknadsföring istället för på verksamhet. Profitintresset får aldrig stå över intresset av en så bra och jämlik kvalité i utbildningen som möjligt.

 

Därför yrkar jag:

att vinsterna i skolan återinvesteras i verksamheten.

att Distriktsårskonferensen tar motionen som sin egen och verkar för den.

att motionen skickas vidare till nästa SSU-kongress.

 

Motion 2 – Det gränslösas skatt

Det gränslösas skatt

Världen sammanflätas allt mer. Gränserna mellan länderna blir allt mer suddiga, socialt såsom ekonomiskt. Globaliseringen följs av stora möjligheter för världsmedborgare att kommunicera med, få information om och förflytta sig över hela världen. Den följs av starkare överstatliga och mellanstatliga institutioner. Inte minst följs den av mer sammanflätade ekonomier och rörligare kapital. Detta innebär dock inte bara möjligheter.

När världens kapital allt mer har globaliserats har de demokratiska institutionerna inte hunnit med. Demokratins inflytande över marknaden har gravt försvagats i takt med att kapitalet har internationaliserats. Ett högre plan av demokratiskt inflytande tillhör en av dagens största utmaningar för de stora socialistiska rörelser, inte minst den svenska. Svårigheterna att utkräva ansvar och resurser från de stora kapitalägarna och de multinationella företagen blir allt större, samtidigt som den finansiella marknaden och spekulation i stort sett får agera fritt. Det är med detta som utgångspunkt som The Party of European Socialists (PES) har framfört ett radikalt krav för en övergripande beskattning i Europa, vilket den svenska socialdemokratin tyvärr inte har anammat.

PES förslag om en Financial Transaction Tax (FTT) är helt i linje med den globala vänsterrörelsens nya utmaning.  Förslaget ska etableras i EU och går ut på att beskatta finansiella transaktioner. Med över 3 000 000 000 000 000 Euro i transaktioner årligen i världen skulle till och med den minsta skatt kunna samla oerhörda summor. En skatt på bara 0,05 %, i stort försumbar för investerarna, skulle 200 biljoner euro kunna samlas årligen bara i Europa. Detta motsvarar ungefär 100 gånger hela den svenska offentliga sektorns förmögenhet efter skuld (staten, ålderspensionssystemet och kommunsektors tillsammans). Denna skatt ska vara riktad mot större transaktioner, vilket således inte skulle drabba den vanlige europeiske medborgaren och bara försumbart för den stora transaktionen. Beskattningen är också utformad så att både sändare och mottagare får betala, hälften var. På så sätt förändras inte heller balansen mellan köpare och säljare.

Med 200 biljoner euro skulle stora projekt kunna finansieras, hundratusentals jobb skapas, budjetunderskott reduceras och framtida kriser förebyggas. Samtidigt undermineras godtycklig spekulation, och spekulanterna får betala för krisernas effekter.

Den unga socialdemokratin måste gå i bräschen för denna typ av reformer. Det ligger i vårt intresse att Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti tar globaliseringens möjligheter och svårigheter på allvar.

Därför yrkar jag:

Att SSU ställer sig bakom The Party of European Socialist’s förslag på skatt på finansiella transaktioner och driver på partiet i samma riktning.

Att Distriktsårskonferensen tar motionen som sin egen och verkar för den.

Att Motionen skickas vidare till nästa SSU-kongress.

 

Majorens skolpolitik

Jag har länge hävdat att Jan Björklunds skolpolitik är helt verklighetsfrånvänd och har ifrågasatt dennes kunskaper om forskning kring skolan. Men ibland funderar man på om vår utbildningsminister faktiskt vet vad experterna säger, bara väljer att göra tvärtom.

En och annan borgerlig ungdomspolitiker brukar påstå att jag förtalar Björklund för att underminera hans förtroende. Jag kan inte säga att jag inte försöker underminera den folkpartistiske partiledaren i dessa frågor. Detta är en skärv av varför så är fallet:

Idag uppdagades det att Björklund sågar en statlig utredning, som säger att elever borde ha rätten att överklaga betyg om de att de blivit felaktigt bedömda. Sveriges elevråds centralorganisation (Seco), Lärarnas Riksförbund (LF), S, Mp, V, Kd och C är allmänt positiva till förslaget, men Björklund tycker sig veta bättre.

Björklund har också uttalat ett förslag om att skolk ska skrivas in i betyget. Detta har fått stark kritik från flera remissinstanser, bl.a barnombudsmannen. Någon elev kanske inte går i skolan för att denna måste ta hand om sin sjuka pappa, eller sin missbrukande mamma. Någon vill inte gå till skolan för att man varje dag får huvudet nedtryckt i toaletten. Men Björkis kan skola och skolk.

Forskare har kritiserat Björklunds förslag om lärarlegitimation. Han har dessutom kört över experters förslag på en ny modern kursplan i geografi och inte minst religion.

Forskare varnar dessutom om det ökade ordningshetsen, som till följd av ny skolpolitik. Pedagogisk expertis menar också att det nya betygssystemet saknar grund i forskning.

Man förväntar sig också att de som sköter utbildningsfrågor klarar av enkel matematik, så att alla kan nå upp till de poäng som krävs för att komma in på en utbildning på högskolan. Men i de nya reglerna diskriminerades de över 26 och invandrare. Antagningsreglerna sågades av den finska regeringen och dessutom utreds av EU. Regeringen ger vika och säger att de ska utreda reglerna, efter de har trätt i kraft.

Björklund har dessutom påstått att lärartätheten ökar, när den minskar.  Ofta menar han också att det är sossarna har skapat att flumskola, när de senaste två lärorplanerna har införts av borgerliga regeringar.

Det är därför inte så konstigt att ju längre sedan man gick i skolan desto mer gillar man majorens skolpolitik.

Expanderad biståndspolitik

Följande är en motion till SSU Upplands distriktårskonferens:

Världen blir allt mindre och länders ekonomier sammanflätas allt mer. Globaliseringen suddar sakta men säkert ut gränser mellan länder och överstatliga och mellanstatliga organisationer växer allt mer i styrka. Trots det finns det en djup ojämlikhet nästlad i vår värld, som påverkar våra liv och våra möjligheter att växa. Världens ekonomiska system grunder sig på denna förkastliga orättvisa och strukturella lösningar måste etableras. Denna ojämlikhet gör sig inte minst gällande över länders gränser, mellan en fattig och en rik värld. För oss socialdemokrater är människan målet – hennes utveckling och frihet, hennes vilja att växa, hennes ansvarskänsla för kommande generationer, hennes solidaritet med andra. Det är alla människors frigörelse politiken syftar till. Därför vill socialdemokrater bekämpa ekonomiska och sociala klyftor, vidga solidariteten och bidra till en värld där fattigdom och maktlöshet hör till det förgångna. Biståndet är ett uttryck och ett redskap för detta.

Men biståndets potential är ännu inte fullbordad. Än idag finns det rika länder, såsom USA och Japan, vilka inte når upp till FN:s mål om ett bistånd på 0,7 % av BNI. Sverige måste ta sitt ansvar i frågan och internationellt trycka på för FN:s mål.

Sverige har tagit en frontposition med sitt mål om 1 % av BNI i bistånd. Tyvärr har biståndsresurser på senare tid använts för att bekosta militära insatser, vilket underminerar biståndets syfte. Hela biståndsbudgeten borde gå till humanitära insatser. Men även en expansion måste göras. Vi måste föra fram den internationella solidariteten som ett viktigare mål än en hundradel av vår egen ekonomi. Biståndet bör successivt öka mot ett mål på 2 % av BNI .

Det behövs också en ny effektivare biståndsmodell. Det finns väldigt få sätt att garantera att bistånden idag går till vad det är avsett till. I värsta fall hamnar det i förtryckares fickor, med helt andra avsikter än att bekämpa fattigdom. I andra fall kan biståndet ha kontraproduktiva effekter, där det rena biståndet håller tillbaka utvecklandet av den egna produktionen. Biståndets huvudsyfte bör alltså vara hjälp till självhjälp. Där viktiga institutioner saknas, såsom sjukvårdsystem, utbildningsväsen och infrastruktur, behövs starka insatser. Ett annat viktigt led i en ny biståndsmodell bör vara satsningar på lokal produktion. Rätten till arbete är universell, och arbetet lägger grunden för allt ekonomiskt värde. Sverige bör ha insatser för att upprätta den kollektiva företagsmodellen bland lokalbefolkningar. På detta sätt läggs makten över arbetet hos de arbetande, samtidigt som produktionen ökar, tillväxten skjuter till och fattigdomen bekämpas av den egna befolkningen.

Fattigdomsbekämpning har en stark relation med demokratiarbete. Socialdemokraterna måste som starkt arbetareparti ta ett steg för den internationella arbetarrörelsen. Ett led i biståndsarbetet bör alltså vara att satsa på att upprätta och utveckla lokala fackföreningar, vilka genom starkare inflytande kan på gräsrotsnivå bekämpa fattigdom och maktlöshet. Utöver dessa delar i modellen måste vi ändå behålla insikten om att biståndsarbetet ser olika ut i olika situationer. Biståndet kan ibland handla om den självhjälp som ovan har beskrivits och ibland direkta insatser där folk svälter eller dör av sjukdom. EU:s bistånd bör också ta efter av denna självhjälpsmodell.

Därför yrkar jag:

• Att Sverige trycker på internationellt för FN:s biståndsmål på 0,7 % av BNI.
• Att Sverige successivt ökar sin biståndsbudget med det långsiktiga målet på 2 % av BNI.
• Att biståndet endast bekostar humanitära och inte militära insatser.
• Att upprättandet och utvecklandet av fungerande samhällsinstitutioner, såsom sjukvårdssystem, utbildningsväsen och infrastruktur blir en grundbult i svenskt bistånd.
• Att upprättandet och utvecklandet av kollektiva företag för hjälp till självhjälp blir ett av det svenska biståndets starka verktyg för demokratisering och fattigdomsbekämpning.
• Att upprättandet och utvecklandet av lokala fackföreningar för hjälp till självhjälp blir ett av det svenska biståndets starka verktyg för demokratisering och fattigdomsbekämpning.
• Att Sverige trycker på EU för att upprätta en liknande självhjälpsmodell.
• Att Distriktsårskonferensen tar motionen som sin egen och verkar för den.
• Att motionen skickas vidare till nästa SSU-kongress.
• Att motionen skickas vidare till nästa partidistrikts-kongress.

Motionär: Erik Spånberg